Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Angelica Larsson i Värmdö hemtjänst upplever att många äldre är uttråkade och nedstämda nu och försöker göra allt för att muntra upp dem.

Personalen har fått egna visir för att skydda de äldre och minska risken för smittspridning.

Efter rengöring hängs visiren på tork i hemtjänstlokalen.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Som vårdbiträde är det inte bara omvårdnad man utför. Det handlar om att finnas där, prata med de ensamma, ge tröst, en kram, skratt och förståelse. Coronakrisen är en svår tid för de äldre och sköra men också för mig och alla som jobbar inom äldrevården.

Det är väldigt jobbigt på jobbet nu på grund av avståndet man måste hålla, att man inte kan vara nära de äldre på samma sätt, det går inte att hålla handen och man får inte samma kontakt. Många äldre har ju också sämre hörsel och det är jättesvårt att göra sig hörd på två meters avstånd när man dessutom har munskydd och visir. En annan sak som är stressande är när man åker på ett larm om att någon, som har coronasymtom, har ramlat och vi måste sätta på oss skyddsutrustningen i hallen samtidigt som minuterna går. Den äldre kanske har jätteont och egentligen vill man bara släppa allt rusa in och hjälpa. Då känner jag mig väldigt otillräcklig.


Jag märker att många äldre, som inte kan träffa andra nu, är uttråkade och nedstämda. Jag försöker göra allt för att muntra upp dem och lämna dem med ett leende innan jag går till nästa. Jag vill att andra ska få förståelse för hur tufft det är för de gamla att vara isolerade. Det gör ont att se.

Jag önskar att jag bara kunde vifta med trollspöet för att det ska gå över, det känns som att man inte räcker till när man står så långt ifrån och säger att de ska ta det lugnt, att det inte är någon fara. Det är väldigt jobbigt, man vill bara krama om dem men det får man ju inte. Och att inte kunna krama om en förtvivlad människa med tårar på kinderna, det är svårt. Det tar på mig, jag är ju ingen robot

Jag försöker trösta och säger till exempel till dem att när det här är över så kommer du kunna krama om dina barnbarn igen. Jag brukar också hjälpa dem att ringa sina anhöriga, då blir det ofta lite bättre. Jag känner mig hjälplös och vill göra dem glada. Det lyckas vi med ofta i vanliga fall.

I början hade jag en klump i magen efter att ha läst hur det är på andra ställen, men det har gått bra och vi har inte haft någon brist på skyddsutrustning, så jag känner mig trygg på jobbet. Vi har personliga visir, man använder visir tills man får märken, det gör ont och är besvärligt, men de får man ta. Allt för att inte sprida någon smitta till de äldre. Vi har också långärmade förkläden och handskar och handsprit. Det är skönt. Vi vill verkligen inte råka föra vidare någon smitta. Nu har vi mycket vikarier men de är också med på våra APT-möten och då går vi igenom säkerhetsfrågorna.

Det jag själv är mest orolig för utanför jobbet är min mamma, som är i riskgrupp. Jag har alltid hjälpt henne så nu är det jättejobbigt att inte kunna träffa henne. På mors dag brukar vi alltid ha en picknick, i år blir det inte så. Det är tufft.
Jag har själv haft corona, de erbjöd oss att testa för det på jobbet och jag har antikroppar, men eftersom man inte vet så mycket om viruset så vågar jag inte ta risken att träffa min mamma.

Jag tror att viruset kommer försvinna till slut, man kanske också får fram ett vaccin så att man kan skydda de äldre. Det handlar bara om att ha tålamod och göra allt man kan för att skydda sig till dess.

Tillbaka till porträttkatalogen