Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Disa Påhlman Tiwe med sin fyra veckor gamla dotter Frida i famnen.

Disa Påhlman Tiwe beskriver att det var skönt att ha en ursäkt för att inte behöva ta emot besök av många människor när de kom hem med sin nyfödda dotter Frida.

Under isolering hemma i slutet av graviditeten började Disa Påhlman Tiwe odla på balkongen för att ha något att göra.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Veckan före påsk blev jag jätteförkyld med feber, ont i halsen och kunde inte svälja riktigt. Jag hade redan foglossning och var gravidtäppt i näsan, det var ungefär en månad före beräknad förlossning. Samtidigt fick jag högt blodtryck och barnmorskan på barnmorske-mottagningen skickade in mig till Södersjukhuset för att kontrollera att det inte var havandeskapsförgiftning. SÖS-barnmorskan förberedde mig på telefon att de skulle vara inplastade i skyddsutrustning och möta mig utanför sjukhuset.

Min man, Adam, som följde med som stöd, fick vänta utanför, men jag fick komma in på ett förlossningsrum, där de hade tagit ut mycket av hjälpmedlen som normalt finns där. Kanske för att det är mycket att städa när man ska hålla extra noggrant på hygienaspekterna och att man skalar bort allt som inte är absolut nödvändigt? Det var väldigt spartanskt, det kändes lite utsatt, men samtidigt inte läskigt för mig som är undersköterska och har jobbat i vården.

Personalen stannade kvar länge på rummet medan de gjorde alla kontroller, de sa att det var för att de inte skulle behöva ta av och på skyddsutrustningen. En var i rummet och en var utanför för att kunna hämta in det som behövdes. Det var svårt att kommunicera på grund av alla lager av skydd. Jag fick munskydd och de hade munskydd och visir. Det var jättesvårt att prata, det var som att vi fick vråla för att kunna höras. De var förstås rädda för att bli smittade på jobbet.

Jag tyckte inte det var särskilt obehagligt, jag har ju jobbat i vården och jag hade precis innan jag blev sjukskriven gjort en riskbedömning och en inventering av myter om vad som skyddar mot coronavirus, på mitt jobb.

Jag blev topsad för covid och blev inlagd på en särskild coviddel på förlossningen tills mitt provsvar kom tillbaka. Det var negativt. Då fick jag komma till BB där de medicinerade mig för att mitt blodtryck skulle gå ner. Två dygn senare fick jag åka hem.

Min man har jobbat hemifrån sedan i mars och jag var ju sjukskriven så vi kunde isolera oss hemma. Det gjorde att han fick vara med under hela förloppet när det blev dags för förlossning. Vi checkade in på förlossningen tillsammans, eftersom blodtrycket var fortsatt förhöjt blev jag igångsatt. Sedan blev det akut kejsarsnitt eftersom jag fick en akut havandeskapsförgiftning.

Adam fick vara kvar på BB och vi var kvar där i fyra dygn. Jag gick inte utanför rummet på hela tiden, men Adam fick gå ut och hämta mat i en lucka. Där vi var, var det nästan bara par, vi träffade ingen som var ensam. Det var väldigt svårt att vara i det lilla rummet två vuxna och en bebis, hela tiden. Det gick inte att öppna fönstret och solen gassade. Lite panikkänsla.

Men generellt var både förlossning och BB positiva upplevelser för oss. Tack vare personalen.

När vi kom hem var det skönt, särskilt i början att ha en ursäkt att inte behöva ta emot stora samlingar människor hemma. Vi har delat upp det lite och träffat anhöriga en och en och har haft mer tid att vila. Det har inte varit lika stressigt, som det kan vara när man får barn och många vill komma på besök. Så var det även på sjukhuset, ingen fick ju komma på besök dit. Det blev ett annat lugn.

Om jag inte hade varit gravid hade jag nog ansökt om att jobba på en covidakut eller intensivvårdsavdelning nu under pandemin. Jag kastar mig gärna ut i situationer där det är som svårast, så har jag alltid varit. Jag tycker sådant är spännande och jag är inte rädd för att bli sjuk själv.

Jag tar mig tid att gynna det lokala och äter lunch från samma restaurang varje dag nu. Jag tror att corona kommer förändra förlossningsvården så att man anpassar vården mera efter kvinnan, att man mer tänker; vad behöver du och vad är dina önskemål? Så var det när jag kom in på sjukhuset, fokus låg på mig hela tiden. Jag hoppas att det kommer bli mer så i framtiden. Efter pandemin måste personalens arbetsvillkor förbättras, de är hjältar som ska ha lön och villkor som visar det.


Tillbaka till porträttkatalogen