Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Gunnar Gardeman cyklar till sitt jobb som begravningsrådgivare på Ignis i Gustavsbergs centrum.

För begravningsrådgivaren Gunnar Gardeman har coronapandemin inneburit en mycket tuff arbetsbelastning.

I besöksrummet på Ignis i Gustavsberg finns numera även handsprit.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

På jobbet blev vi hela tiden uppdaterade på hur det gick på våra olika kontor, Ignis är ett stort företag med kontor runt om i Stockholm. Det dröjde innan pandemin letade sig ut till Värmdö och jag följde hur det gick för mina kollegor men jag var ändå inte riktigt förberedd när den kom hit. Fast jag är van så blev det här något helt annat. Jag träffade trasiga familjer, familjer i chock. Familjer som inte hade förstått vad som hade hänt för att förloppet gick så fort. De hann inte träffa den avlidna, inte säga hejdå.

En del beskrev att de blev inbjudna till äldreboenden när någon låg för döden men att de valt bort det eftersom de skulle varit tvungna att klä på sig full skyddsmundering. De anhöriga kände att det skulle vara som att klä på sig en rymddräkt och att det, när personalen beskrev det för dem, inte kändes riktigt värdigt att komma in till sina nära och kära på dödsbädden i rymddräkt. Vad skulle den kontakten ge, och vilket avslut skulle det bli? Det har varit väldigt speciellt för mig att arbeta vidare med de familjerna.

Det har också blivit väldigt speciella begravningsarrangemang. Många har velat vänta för att kunna ta farväl på annat sätt, senare. Kremation måste ske inom 30 dagar men man kan ha en begravningsakt med urna upp till ett år efteråt, så många har valt att lägga begravningen längre fram. Vissa har valt att inte boka begravning utan ska höra av sig längre fram.

Corona kom senare ut till Värmdö, tyvärr letade smittan sig in på äldreboenden i Gustavsberg, så det blev ett väldigt tryck här. Jag har jobbat i drygt fem år som begravningsrådgivare men har aldrig känt av ett sådant här tryck tidigare. Jag har nästan suttit löpande i samtal med familjer. Nu erbjuder vi också telefonrådgivning för att komma undan rädslan för smitta, som många har. Vissa veckor har jag knappt hunnit något annat än att sitta i möten och samtal, vilket egentligen är en liten del av mitt arbete. Jag är ensam här på Ignis i Gustavsberg. Det har varit jättetufft och jättejobbigt.

Vi har gått på knäna, vi försöker hinna med, men även vi har varit drabbade av att kollegor varit sjuka. När en rådgivare blir sjuk innebär det att ärenden måste portioneras ut på de andra, det är väldigt sårbart. Man pratar mycket om vård och samhällsbärande funktioner och där hör vi ju också hemma egentligen, fast man pratar inte så mycket om begravningsbyråer. Det kanske beror på att de flesta av begravningsbyråerna tillhör den privata sektorn. Vi har blivit tillsagda att lägga in så mycket information som möjligt i vårt dataprogram för att någon annan ska kunna ta vid om det skulle behövas, men det är väldigt tufft.

Jag har varit ledsen för familjernas skull och jag har inte känt att jag har räckt till. Jag gör ju det här för att jag vill hjälpa familjerna vidare. Många av de här historierna som familjerna berättar, det är ofattbart vad de har gått igenom. Det här kommer jag aldrig glömma.

Vi har hela tiden fått följa utvecklingen, lite i bakgrunden. Vi har ju direktkontakt med vården och har sett att bårhusen varit överfulla och har försökt åka och hämta avlidna så fort det bara har gått, för att de inte ska behöva ligga kvar på bårhusen. Både för att det ska vara värdigt och för att avlasta sjukhusen. Sedan flyttades problemet över till krematorierna där det har varit fullständigt kaos. Vi har fått köra till krematorier i Uppsala och i Gävle för att det inte har funnits kapacitet i Stockholm.

Nu väntar vi på den tredje delen, där det kommer bli mycket, med alla de som har väntat med att boka begravningar, och som snart kommer ge ett stort tryck på församlingarna. Vi hänger ju med hela vägen och försöker lösa situationerna. Nu under corona blir det hela tiden paniklösningar.

Privat är jag glad att jag bor i Gustavsberg, jag cyklar till jobbet och träffar inte mycket folk så jag har inte känt någon oro för egen del. Jag har följt nyheterna och läst tidningarna och jag är en positiv själ. Jag tror att människan har en förmåga att ha lite för mycket katastroftänk, vi behöver lite ljusglimtar. Jag tror att det kommer lugna ner sig, jag hoppas att det kommer ett vaccin och att det inte kommer en andra våg.

Jag har hela tiden hoppats på att det ska lugna ner sig så att jag hinner jobba ikapp. Men det har varit ett väldigt tryck. Ett äldreboende i Gustavsberg blev väldigt drabbat först och sedan kom smittan in på ett till, då kände jag en skräck att det skulle sätta igång och bli mycket där. Det har hela tiden varit en oro. Jag har förstått att det är en väldig skillnad på hur man har hanterat det här, och där man har varit extra noggrann verkar det ha gjort skillnad så att smittan inte har spridits. Nu verkar det faktiskt som att det har lugnat ner sig lite, jag märkte det i förra veckan.

Jag går på semester till midsommar och det känns jätteskönt att få andrum och kunna hämta kraft.


Tillbaka till porträttkatalogen