Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Linda Helin besöker badstranden på Saltarö men behöver hålla sig i skuggan på grund av sin ME.

Linda Helin besöker badstranden på Saltarö men behöver hålla sig i skuggan på grund av sin ME.

Linda Helin har alltid med sig en sjal, även på stranden, och om hon glömt sitt munskydd lindar hon sjalen runt mun och näsa om hon behöver gå in någonstans där det finns andra människor.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Jag är i riskgrupp och har en sjukdom, ME, som inte syns, det har varit frustrerande bland annat i affären. Jag har försökt undvika att handla men när jag varit tvungen att göra det tycker jag att folk har tagit väldigt lätt på situationen. Det tycker jag att Folkhälsomyndig-heten har gjort också, jag önskar de hade gjort mer så att jag som är sjuk hade kunnat känna mig lite trygg. Det här har gjort att jag har varit väldigt isolerad.

Jag verkligen erfarit hur det är att ha en sjukdom som inte syns på utsidan, det är rätt svårt i Sverige i vanliga fall. Det tog lång tid innan mina symtom blev tagna på allvar och jag fick hjälp. Sedan psykiatriska sjukdomar blev mindre tabu är det som att man tror att alla sjukdomar beror på psykiska besvär. Många av oss som har ME är oroade för att det ska bli fler som får sjukdomen nu, den utlöses ju ofta av svåra infektioner. Det är viktigt att man lyssnar på de som får diffusa symtom efter att ha haft corona, det rapporteras det ju redan om. Jag vill inte att andra ska behöva gå igenom samma helvete som jag har gjort, det är viktigt att bli trodd.

Nu under pandemin måste jag hela tiden flytta mig ifrån folk som inte håller avstånd, det är frustrerande. Jag undrar om man verkligen måste gå så nära varandra nu, fast rekommendationen är att hålla avstånd?

Jag blir ledsen och känner att jag vill bli respekterad utan att behöva stå med en skylt där det står: Jag är sjuk!

Min partner bor i Schweiz så vi har inte kunnat träffas sedan i julas. Vi har varit ihop i flera år och har en distansrelation, men nu när vi inte kan träffas och inte vet när vi kommer kunna träffas igen blir det helt plötsligt tråkigare. Det är frustrerande och jag saknar att kunna ses på riktigt. Däremot har inte min ekonomiska situation förändrats, jag är utförsäkrad sedan länge.

Jag upplever att den svenska är strategin är väldigt naiv och när vi ser tillbaka tror jag att vi kommer tänka att vi har följt den av god vilja och att det är därför som det är så svårt för många att omvärdera och ifrågasätta, fast man har sett att så många har dött. Och vi får nog räkna med att det kommer nya bakterier och virus framöver.

Jag tror att vi kommer att behöva ändra vårt levnadssätt och vara mer ödmjuka. Det är det enda som är bra med att vara svårt sjuk, att man blir ödmjuk. Jag kan vara glad och nöjd med att bara sitta här. Men jag tror inte att förändringen och ödmjukheten som behövs kommer att komma ännu, de flesta är inte redo, det är för tidigt.

Tillbaka till porträttkatalogen