Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Entreprenören Mikael Belenki har hittat nya affärsmöjligheter underpandemin och skaffat sig körkort för röjsåg.

En kund ville ha hjälp med ett nedfallet träd så Mikael Belenki köpte en motorsåg.

De fem meter höga flaggorna med egenreklam på bilen har fungerat bra och många har sett dem.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Coronapandemin har påverkat mig erhört mycket och jag har mött situationen med blandade känslor. När corona bröt ut var jag på min drömresa, en fallskärmsresa på Maldiverna. Sista dagen rullade hotellet ut en jättestor banderoll där det stod: Fight corona virus! Jag skrattade lite åt det och tänkte att det har ju inte med mig att göra.
Jag har två eventbolag, det ena bolaget har jag drivit i 16 år sedan jag själv gick i gymnasiet och började arrangera studentfester, studentskivor och hyra ut studentflak. Studentflaken skulle jag göra i juni så det var ju jättelångt borta och i det andra bolaget hyr jag ut fotobås till olika event.

I början av mars började avbokningarna komma. I mitten av mars dog allt, jag ville inte tro på det som hände. Min sambo sa: Micke jag tror att du måste säga upp din personal. Men jag hade just anställt en jättebra tjej och jag hade ett jättebra team. Jag mådde dåligt och det var svårt att förmedla till dem att jag inte kunde ha dem kvar. Det gjorde ont. Jag tänkte också; vad ska jag göra? När man inte har några intäkter tar ju pengarna slut väldigt fort.

Jag började fundera: Vad kan man hjälpa folk med, vad behövs? Jag hade ju tillgång till våra eventbilar så jag började prata med folk och skrev på facebook att jag kunde köra transporter om någon behövde. En kille ville ha hjälp att köra några sängar till Åre och jag lyckades fylla bilen vilket gjorde att jag drog in 15 000 på en resa. Då tänkte jag att jag skulle fortsätta med det, men det blev svårt med logistiken. Så jag fortsatte skriva på facebook att jag kunde hjälpa till med olika saker, till exempel att slänga skräp. Det var många som hörde av sig och ville ha hjälp, då behövde jag ett namn, det blev TippMicke, och så gjorde jag en hemsida. Sedan satte jag upp stora banderoller på bilen och fem meter höga flaggor med egenreklam. Många har sett bilen vilket gör mig väldigt glad.

Sedan blev plötsligt studentflaken förbjudna, så jag kan inte leverera och nu är det massor av folk som ska stämma mig. Jag försöker förklara att jag har jobbat i elva månader för att kunna arrangera studentflaken, men att jag inte får göra det för myndigheterna nu, och att jag redan har betalat löner. Hälften av mina kunder har jag gjort upp med.

Jag förstår på ett sätt hur man tänker, men i det här fallet är jag det lilla företaget, som är själv, medan studenterna är 30 stycken som har betalat en mindre summa var. Jag har försökt förklara för föräldrarna att jag inte vill deras barn illa. Jag har funderat på om det kommer att gå vägen. Om jag går i konkurs kanske de tar min bil ifrån mig, men TippMicke kör jag ju på fotobåsföretaget och det går ganska bra.

Jag är en sådan som tänker; Hur svårt kan det vara? En kund ville ha hjälp att bli av med ett träd som hade fallit så jag åkte och köpte en motorsåg. Jag googlade hur man gör, men en kompis sa; du måste nog gå en kurs. Så jag skaffade mig en licens och nu har jag praktik hos en trädfällare. Jag får fälla träd men jag får inte upparbeta stormfälld skog, den utbildningen ska jag gå efter sommaren. Jag har skaffat körkort för röjsåg och vips så har jag en trädgårdsfirma. Och jag har gjort en deal med en kille som har en åkgräsklippare, han är allergisk och kan inte klippa själv, men om jag klipper hans gräs får jag låna hans åkgräsklippare. En sådan kostar ju 30 000.

Sedan hörde en tjej, som pluggar trädgårdsdesign, av sig och ville ha jobb, samtidigt som jag hade en kund som ville ha hjälp att trimma sin häck. Så nu jobbar hon för mig med den här kundens häck.

Jag hoppar fallskärm, jag har gjort 1300 hopp och varje gång jag hoppar ut kan jag dö. Det gör att jag inte är rädd, men jag respekterar situationen och jag har distanserat mig för att skydda mig själv och andra. För mig innebär den här krisen blandade känslor, jag gillar att se möjligheter och i och med corona har jag fått förmånen att starta ett nytt bolag. Det har gjort att jag får hjälpa värmdöborna med saker de behöver. Och jag kan till och med sysselsätta folk, det är väldigt kul!

Jag har på något sätt alltid velat jobba på Värmdö. Förut bodde jag i Solna då var jag en i mängden, nu bor jag här och folk vet vem jag är, jag är en del och jag betyder något. Jag är viktig på något sätt och jag vill vara en del av lösningen.

Sett till corona vet jag inte hur det kommer gå, jag har hört att det är många smittade här på Värmdö, men jag ser positivt på det som har hänt för det har givit mig möjlighet att jobba här. Det hade jag aldrig trott, att jag skulle få ha mitt arbete här på Värmdö, det gör mig lycklig.

Tillbaka till porträttkatalogen