Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Under pandemin har fler upptäckt och börjat efterfråga lokalproducerad mat. ”Det har vi längtat efter länge”, säger Anders Wågberg, lantbrukare, Malma gård.

Anders Wågberg tror att pandemin har blivit en tankeställare för många som kanske inte har tänkt på att det finns lokal matproduktion på Värmdö, även fast många gillar att det går kor och betar i hagarna.

I början av pandemin förekom det en del hamstrande av Malma gårds köttbullar. Nu är frysen påfylld igen.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Vår egen hälsa här på gården har varit bra, peppar peppar. Om det skulle det hända något med oss eller personalen skulle det vara väldigt svårt att få in ersättare. Jag är egentligen inte alls orolig för sjukdomen för egen del, sättet jag lever på och att vara ute hela dagarna är ju väldigt nyttigt och hälsosamt. Däremot har vi några äldre, som arbetar i verksamheten, och skulle det slå mot dem kan det bli jättejobbigt. En sak jag tänker på är att vi verkligen måste få ungdomar att vilja hålla på med lantbruk i framtiden.

För oss har pandemin inneburit att vi äntligen ser att man börjar sätta värde på det lokala. Det kommer mer spontankunder till oss och vi har mer förfrågningar via webben. Det har vi längtat efter länge. Även de butiker vi redan hade som kunder vill ha mer produkter från oss nu. Det känns som att man värdesätter oss mer, och det handlar väldigt mycket om mjuka värden som finns i den typ av uppfödning vi har. Att vi har ett eget slakteri, att djuren föds upp på mat vi odlar själva, att allt sköts lokalt på Värmdö helt enkelt. Pandemin har nog blivit en tankeställare för många, man kanske inte har tänkt på att det finns lokal matproduktion på Värmdö tidigare, även fast många gillar att det går kor och betar i hagarna. Kanske har det blivit tydligare att man måste värna oss lokala matproducenter.

Det är viktigt att kommunen tänker på det här framåt, lantbruket måste finnas med i den dagliga planeringen och verksamheten. Kommunen skulle exempelvis kunna ställa krav vid upphandlingar att mat ska vara lokalproducerad och ekologisk, såna riktade upphandlingar gör man till exempel i Södertälje. För att det ska fungera måste drivkraften att även ha med lantbrukares arbete till 100 procent, finnas i det dagliga hos kommunen.

Framåt behöver verkligen kommun och beslutsfattare förstå och göra någonting åt beredskapen när det gäller livsmedel i Sverige. Ska vi höja självförsörjningsgraden i Sverige måste man sprida ut matproduktionen i hela landet. Exempelvis Värmdö är otroligt lämpat för att producera kött, som vi gör, och det finns gott om bete här. Däremot börjar vi få stopp på åkermark. Därför behöver man tänka på att inte bygga på åkermark för att det är lätt, all åkermark här behövs för matproduktion.

Det viktiga med corona är att hålla den här upplevelsen vid liv efteråt, att det inte blir som efter den svåra torkan 2018. Då gick alla ihop och stöttade under krisen, men ett halvår senare var allt glömt och gick tillbaka till det normala. Myndigheterna, som har ansvar, måste verkligen driva hållbarhetsfrågan framåt, det behöver man verkligen prioritera.

Min mamma berättade att när hon var liten under kriget, så odlade man potatis i Vasaparken, man odlade potatis överallt. Vi får hoppas att det inte blir krig, men att den här krisen mynnar ut i något gott, att vi tar lärdom att vi måste rusta vårt samhälle på ett helt annat sätt.

Nu ser vi hur känsligt samhället är, både hur sjuka vi kan bli och hur sårbar sjukvården och matproduktionen är. Det är lite skrämmande att allt bara rasar samman som ett korthus.

Tillbaka till porträttkatalogen