Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Prästen Camilla Ulén menar att det är viktigt att vi under kristider visar att vi finns för varandra och att vi har tid att dela våra upplevelser.

När alla gudstjänster ställdes in på grund av pandemin bestämde sig Värmdö församling för att spela in och sända korta andakter.

Uppståndelsepärlan, som är en del av den nya utomhusvandringen,vilar utanför kapellet vid Sjöliden.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Grunden för mig som präst är att det är ett väldigt socialt yrke och uppdrag. När allt är som vanligt möter jag väldigt många människor varje vecka. Vi har bland annat gudstjänster, soppluncher och församlingskvällar. Vi vill, som församling, fortsätta möta människor och pandemin har givit oss lite mer tid att tänka nytt kring hur vi ska kunna göra det utifrån vad som är möjligt just nu. Nu när man inte kan träffas personligen blir det mycket telefonsamtal och att mötas utomhus. Att vi har fått mer tid har skapat möjlighet till förnyelse, det har också givit utrymme för mig själv att fundera över vad jag uträttar som präst, vad jag är stolt över och vad jag vill utveckla.

En sak som vi äntligen, efter lång tid, har fått möjlighet att förverkliga är att skapa en utomhusvandring här på Sjöliden. Vi tror att den kommer kunna vara en möjlighet för människor till fördjupad andlighet kring frågor, som jag som präst, upplever att människor ställs inför just nu.

Pandemin är ju allvarlig och vi ställs inför existentiella frågor i sådana här svåra perioder. Jag känner själv att jag litar på Gud och att jag kan vila i tillit till att vi med gemensamma krafter kan skapa en framtid tillsammans. Den känslan har jag alltid med mig, men den ställs på sin spets i sådana här tuffare situationer. När livet rullar på som vanligt, tänker jag inte så mycket på sådant, nu blir det tydligare. Det känns viktigt för mig att bära tacksamheten med mig även i svåra situationer, och när jag är rädd och tappar modet.

Själv känner jag en rädsla för att bli sjuk eller att smitta någon, det är vi många som bär på och det är viktigt att inte blunda för det som människor är med om nu. Där är min uppgift som präst att skapa möjligheter till möten så att vi kan dela den här upplevelsen. Och att ge möjlighet till människor att våga berätta och visa sin sårbarhet. Jag kommer mer och mer fram till att vi som församling ska spegla vad det är att vara människa med både styrkor och svagheter. Det är särskilt viktigt nu, när många människor upplever stor ensamhet.

Jag tänker att det är viktigt att vi visar att vi finns för varandra och att vi har tid att dela våra upplevelser. För många har corona medfört att takten har slagits av och det är någonting positivt. Men för vissa har tempot tvärtom ökat, med större påfrestningar både psykiskt och fysiskt.

Nu när vi inte har några soppluncher, konserter eller gudstjänster, har vi möjligheter att möta människor på andra sätt. Vi är också med i kommunens projekt ”Värmdö hjälper” och bistår personer som är isolerade med att handla och hämta ut mediciner på apoteket, vilket gör att vi möter väldigt många människor som vi annars inte har mött. För oss som församling är det oerhört värdefullt att vi når dem.

För mig har det också blivit så att de vanliga fasta punkterna då jag stillar mig och funderar över vad jag vill tänka på, som exempelvis när jag planerar gudstjänster, har försvunnit och det gör att jag vill hitta nya sätt att möta Gud och min andlighet.

En annan sak vi har gjort är att vi har hållit kyrkan och kapellet öppna för enskild andakt och ljuständning. Ibland har musikern spelat och många människor har uttryckt en glädje över att kunna komma och bara vara i kyrkorummet. Det tänker jag är viktigt att ta med efter pandemin; att människor ska kunna vara i kyrkorummet på sina egna villkor.

Den längtan hos människor har blivit väldigt tydlig för mig nu, och kanske den egna andakten ger något annat än en gudstjänst. Jag tänker att vi ska erbjuda båda, att det är viktigt att man kan ha en gudsrelation på väldigt många olika sätt och att, oavsett hur, ge utrymme för människor att bejaka sin andlighet och gudstro

När vi veckan innan påsk fick beskedet att vi inte skulle fira gudstjänster som vanligt, bestämde vi oss för att spela in och sända korta andakter där jag som präst filmas när jag läser en av texterna som hör till söndagen, sedan spelas ett musikstycke och sedan berättar jag något kort om vad texten innehåller, ber och tänder ett ljus.

Vi gör korta filmer, max sex minuter långa, men även fast de är långt ifrån en hel gudstjänst, är det många som säger att det här betyder väldigt mycket för dem. Vi har gjort inspelningar både i kyrkan, kapellet och utomhus. I arbetet med de här andakterna har förutom präster och musiker även körer, ungdomsgruppen och diakonisamordnaren varit involverade.

Min tillit och förtröstan som präst påverkar även hur jag som privatperson och mamma försöker lita till att det kommer att ordna sig, samtidigt som jag gör allt jag kan för att ta mitt ansvar för att det ska gå åt rätt håll. Jag är väldigt försiktig och försöker tänka klokt och även påverka mina barn att göra det, men det är klart att jag påverkas.

Jag har inte träffat min äldsta dotter sedan höstlovet eftersom hon bor i en annan del av landet, det känns väldigt svårt att inte kunna mötas, men jag tänker att en stor del i att överleva det här är att ändå helt enkelt fortsätta leva och ta tillvara de möjligheter som finns. Att vara ute mycket och verkligen vara fantasifull i möjligheterna att göra det bästa av situationen vi är i.

Nu sitter jag tillexempel i trädgården på Sjöliden och tittar på pedagoger och föräldrar och barn som har ställt fram en maskin som gör såpbubblor, det blir lekfullt och mycket skratt direkt. Glädje och även musik, tror jag spelar jättestor roll för att vi ska komma igenom det här. Att inte blunda för allvaret, men ändå bejaka glädjen.

Hade pandemin brutit ut på hösten hade nog läget sett annorlunda ut, då hade vi nog inte klarat ut det så bra som vi har gjort det hittills. Men vi är extremt tålmodiga och anpassar oss.

Jag tänker och hoppas innerligt att det som pandemin har tvingat oss till i form av omställning, ska medföra att vi, när den är över, ska ha hittat nya mönster och sätt att vara människor på. Jag är livrädd för att allt bara går tillbaka som det var. När det bröt ut tänkte jag att det här på vissa sätt är en räddning, att världen stannar av, att klimatet får chans att återhämta sig, att kropp och själ får chans att stanna upp. Om man kan ta vara på det så tror jag att det kan leda till något gott, det känns som att vi skalar av kraven på livet och det är bra.

 

Bildtexter:

  1.  

Tillbaka till porträttkatalogen