Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Deshira Flankör bestämde sig tidigt för att stötta det lokala näringslivet genom att öka frekvensen av sina måltider från olika restauranger i kommunen.

Kommunstyrelsens ordförande Deshira Flankör i mötesrummet i Skogsbo. Många möten sker numera delvis digitalt under pandemin och många stolar i mötesrummet i Skogsbo gapar tomma

På en stol framför Deshira Flankör i mötesrummet i Skogsbo placeras en dator vars bild projiceras för att skapa kommunstyrelsens digitala mötesrum.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jag har aldrig varit med om en tid när saker ställs på sin spets som de gör nu. Jag har reflekterat kring vad det tar fram av människors verkliga jag, styrkor och brister, både inom organisationer och hos enskilda individer. Det har gett mig extremt mycket insikter om allt ifrån hur känsligt ett samhälle är, näringsliv och samhället i stort, till hur viktigt det är med sociala kontakter. Jag har sett äldre, som tidigare haft stora utmaningar med digitaliseringen, men som nu är på banan direkt. Det här har pressat utvecklingen framåt enormt samtidigt som det håller tillbaka till exempel ekonomi och näringsliv. Jag har också fått insikter i hur jag själv tänker och förhåller mig.

I början när sjukdomen fortfarande inte hade hunnit spridas i landet och jag inte hade hört om några svenska offer undrade jag hur farligt det egentligen var. Men det dröjde inte länge innan jag insåg att: Det här är något annat än vi har sett förut. Det började snabbt krypa närmare. Först genom den krisberedskap vi började organisera för inom kommunen, men också att någon på Värmdö blev sjuk, jag läste vittnesmål från sjukvårdspersonal och började inse graden av allvar. Samtidigt var det frustrerande att många inte hade nåtts av de insikterna och tog det med en klackspark, det kändes respektlöst mot sjukvårdspersonalen.

Det som har hänt i vår organisation är att vår vård- och omsorgspersonal plötsligt har blivit sjukvårdens förlängda arm. En organisation som tidigare inte ens har haft sjukvårdsansvar genom exempelvis en kommunaliserad hemsjukvård, förväntas plötsligt vårda patienter som om de vore på en infektionsklinik. Faktum är att kommunernas vård- och omsorgspersonal består mestadels av undersköterskor och vårdbiträden. Det innebar att beredskapen för den omställning som situationen krävde inte fanns på plats, för att inte tala om de fysiska förutsättningarna. Vetskapen om detta samtidigt som känslan av att det är mitt ansvar nu, att få det att fungera, är svårt att beskriva.

Jag har blivit både rörd och imponerad av personalen, men situationen är också betungande, inte minst nu inför sommaren. Vi vet hur svårt det är även i vanliga fall att få in personal och tillräcklig kompetens här på Värmdö.

Vi har skrivit en hemställan till regeringen med en vädjan om att inte behöva erbjuda hemtjänst till sommargäster, det handlar om runt ett 100-tal som har biståndsbedömda timmar, vilket kräver enormt mycket arbetstid och personalstyrka. Samtidigt är det fruktansvärt att behöva neka någon sin frihet, de äger sin fastighet och de ser fram emot sommaren. Men ingenting är som vanligt nu, även om det är svårt som moderat, handlar det egentligen inte om att försöka begränsa friheten utan om läget i den här situationen.

Det är nog jobbigt i vanliga fall och nu när personalen dessutom måste känna efter, och vara hemma vid minsta symtom, måste vi väga mellan två onda ting; antingen gör vi det öppet nu och talar om att såhär ser läget ut, eller så kanske vi måste bryta mot lagen sen när vi i värsta fall inte kan leverera den omsorg som folk behöver och förtjänar. Det är mitt uppdrag att göra de här avvägningarna.

Jag vill påstå att det finns ett ganska brett stöd hos samtliga partier nu, alla inser vikten av sammanhållning, liksom att vårt parti stöttar regeringen nu. Vi försöker vara transparenta, det är viktigt, och det som styr mig är att jag står för de beslut vi tar.

Det finns andra avvägningar, exempelvis olika stöd från regeringen, vi har försökt göra det som är mest väsentligt, som stödpaket till företag. Vi har också gjort avvägningar kring att göra det som är grundläggande och anständigt, exempelvis att bara göra den tillsyn och de kontroller som är tidskritiska och nödvändiga, vi vet ju att alla kämpar. Vi prioriterar annorlunda och har större förståelse och flexibilitet.

Sedan kommer det ju frågor som man måste säga nej till fast det skär i hjärtat. Det kan handla om att få göra avsteg från en detaljplan för att man har investerat alla sina pengar, och behöver sälja för att inte gå i konkurs, men det finns inga enskilda omständigheter som motiverar avsteg från lagen. Då får man säga; nej tyvärr, vi måste se dig som vilken annan fastighetsägare som helst.

Jag är inte så orolig för egen del, men jag är jätteorolig för min anhöriga. Mina föräldrar är äldre och jag tänker även på mina anhöriga i utlandet. Det är jobbigt att vi kanske inte kommer få träffa några av dem igen, det pratar vi om i familjen.

Jag tror vi kommer att fixa den här krisen och det finns många goda tecken på att vi kommer gå stärkta ur det här. Som kommun kommer vi nog få det tufft ekonomiskt, vi ska ju tillhandahålla vård, omsorg och skola. De jobbiga prioriteringar vi, innan pandemin, såg framför oss att vi skulle behöva göra under ett par års framtid, de är på bordet nu. Samtidigt har den här tiden visat hur snabbt vi kan ställa om och hur bra, effektiva och duktiga vi kan vara. Den känslan borde kunna vara en kraft som ger en vilja framåt och gör att vi fortsätter dra åt samma håll.

Tillbaka till porträttkatalogen