Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

För Emran Afzali fungerar det inte så bra med distansundervisning och han oroar sig för att det ska påverka hans chanser att få stanna i Sverige.

Jag kan inte koncentrera mig på att plugga hemma, i skolan får jag får jag en känsla och ett sammanhang, säger Emran Afzali.

Under pandemin har Emran Afzali skaffat sig munskydd.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Mig har det påverkat jättemycket, först och främst mitt skolliv. När jag sitter i klassrummet får jag en känsla och ett sammanhang men hemma sitter jag i mitt rum i sängen. Jag bor inneboende och känner inte att jag kan gå ner i vardagsrummet, och jag kan inte koncentrerar mig på att plugga när jag sitter i sängen. Precis som jag inte kan kissa i köket eller äta på toaletten.
En annan sak som hänt är att jag är med i en teaterföreställning på Kulturskolan som vi fick ställa in, vi vet inte hur det kommer bli nu. Jag skulle också börja ta körkort men nu finns det inga tider.

Många av mina vänner vågar inte träffas nu, alla är rädda för corona, man vet aldrig vem som har viruset eftersom symtomen inte alltid märks. Jag är inte så rädd, jag tänker; om man dör så dör man. Nu träffar jag bara de närmsta kompisarna, men inte så ofta. Jag känner mig deprimerad över alla skoluppgifter, det är svårt att göra arbetet själv på distans. Det går inte. Lärarna skickar bara länkar och förklarar lite, jag säger ofta att jag förstår men jag förstår inte alls. Jag kommer nog få F i två kurser, sanningen är att varje dag när jag sitter vid datorn och försöker så går det inte. Jag tror inte att det påverkar min examen om jag får F i två kurser men jag vet inte.
Om corona inte löser sig snart kommer det påverka om jag kommer att få stanna här i Sverige eftersom jag tillhör de som styrs av den nya gymnasielagen. Det här påverkar inte bara mitt liv utan tusentals människors liv så jag hoppas att staten ska ta ansvar för oss. Många är jätteledsna och oroliga nu. Det är tufft.

Jag jobbar extra i en mataffär och eftersom jag har astma får jag lite hosta ibland. När corona kom blev jag rädd att jag inte skulle kunna gå till jobbet, men jag går dit ändå och när jag får hostkänsla försöker jag kontrollera den. Kunderna vet ju inte att jag har astma så det är svårt även om chefen vet varför jag hostar. När jag sitter i kassan så ser jag massor av människor som är väldigt rädda och håller stort avstånd. En del blir arga om någon annan kommer för nära, jag upplever att folk är mer aggressiva.

Jag har ingen aning om vad som kommer hända, kanske kommer det ett vaccin, annars kommer folk fortsätta vara såhär rädda. Det är jobbigt och jag är mycket ensam. När jag läst om andra sådana här sjukdomar från förr i tiden, som spanska sjukan, så verkar det som att det kan ta lång tid och man vet inte hur det kommer gå.

Tillbaka till porträttkatalogen