Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Ingmarie Lagne i Värmdö kyrka.

Det vanligtvis digra programmet i Värmdö kyrka har dragits ner på grund av pandemin. Ingmarie Lagne saknar mycket av det men känner också att det är positivt att kunna komma till kyrkan och landa i sina tankar och i det som är aktuellt för henne.

Ingmarie Lagne tänder ett ljus vid sitt besök i Värmdö kyrka idag.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Framför allt har det påverkat mitt och min familjs sociala liv. I vanliga fall brukar jag, mina bröder och våra familjer, barn, barnbarn och min mamma ses ofta. Eftersom vi har musiker i familjen så sjunger vi och spelar mycket tillsammans. Vi kramas mycket. Nu har vi inte kunnat ses på samma sätt. Vi som fortfarande är unga och friska träffas ibland i mindre sällskap, då brukar vi koppla upp oss med mamma på facetime, så att hon får se oss när vi sjunger. Jag har också varit hemma hos henne och promenerat med henne, men på långt avstånd. Jag går inte in i hennes radhus, inte ens på toa, men jag har rensat lite ogräs åt henne och pratat på höravstånd. Det är väldigt, väldigt annorlunda.

Det här är tråkigt, men jag upplever också att relationerna blir djupare och innerligare, det är som att jag förstått vad som har värde på riktigt. Att bara kunna få åka till mamma och prata med henne på sju meters avstånd och att längta efter att ha de stora familjemiddagarna, som jag bara har tagit för givet förut. Kärleken känns starkare mellan oss i hela familjen och med vänner. Hela det sociala umgänget har förändrats, det händer att man går in till varandra men det är inte de där kramarna längre.

Jobbmässigt är mycket annorlunda också, framför allt möten och sammankomster. Men också det där som är extra roligt, utveckling, det kreativa och det som man drivs av och vill göra har liksom blivit satt på vänt för att kunna säkerställa att grundverksamheten fungerar. Och att medarbetarna ska kunna må så bra som möjligt i den här situationen. Jag stöttar mina rektorer, så att de kan stötta sina medarbetare, pedagogerna. De är ju allra viktigast, de som är där ute.

Vi har ju planer på utbildning, kickoffer och utveckling, som vi vill göra, men vi vet inte när det kommer att kunna bli. Just nu blir det mycket digitalt. Det känns att det inte är optimalt men samtidigt gör det att saker fungerar. Det blir en vana och man sparar också tid.

En bra sak är att vi har varit tvungna att lära oss det digitala och det finns ett långsiktigt värde i det tänker jag. Det blir även positiva konsekvenser för miljön nu när det blir färre resor och mindre trafik. Utlandsresor gör man ju inte heller, jag brukar åka varje år med mina chefskollegor, men det är också satt på vänt. Om det någonsin blir att man reser på det sättet igen. Det blir något annat nu, ett lugn.

Jag upplever att det blir en kollektiv gemenskap mellan alla i samhället, ofta blir det ett leende samförstånd när man möter andra, till exempel i affären; nu väntar jag så att du kan gå före. Människor håller distansen på ett positivt sätt.

För mig är kyrkan en meditativ kraft, det blir som att duscha i musik och fyllas på av energi och jag kan rikta blicken inåt. Här i Värmdö kyrka brukar det vara ett fantastiskt program med konserter och retreater, nu har aktiviteterna minskat och allt har blivit annorlunda.

Jag saknar de stora konserterna och att man är många som delar. Nu när jag går hit spelar ofta kantorn på orgeln, det är ingen här som förmedlar ett budskap utan jag kommer med den jag är och får landa i mina tankar och i det som är aktuellt för mig. Det känner jag har varit positivt. Att fylla på med energi och möta mig själv.

På något sätt är det som, och så är det alltid med kriser, att när man har kommit en bit så vill man inte ha varit utan den erfarenheten. Det är så klart ingenting man önskar och det är förstås svårt för de som drabbas hårt av smittan, men krisen har också givit något av värde.

Smittan kommer finnas kvar länge tror jag och jag hoppas att de positiva insikterna, att vi alla förstår vad som är viktigt, kommer att leva kvar i oss. Jag är inte orolig för att bli sjuk själv och jag är väldigt observant på om jag känner symtom. Jag är noga med hygien och att hålla avstånd för att skydda mig själv och inte riskera att smitta någon annan. Jag tänker även förebyggande och försöker främja min hälsa genom att fylla på mig själv med nyttigheter. Jag är inte rädd, det här måste bli en vardag tänker jag, vi kommer alla få viruset, man får bara skydda riskgrupper så gott det går.

Det är väldigt overkligt, väldigt annorlunda. Det är inget jag hade kunnat tänka för några månader sedan. Och det är svårt att föreställa sig hur det kommer bli sen, kommer man börja flyga världen runt igen eller blir det bara jobbresor? Det är spännande att se vad det kommer att bli av det här.

 

Tillbaka till porträttkatalogen