Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Johanna Wallman är en av eleverna på G2:s barn- och fritidsprogram, som tar studenten mitt under brinnande pandemi.

Även om utspringet är mindre än vanligt detta år, är glädjen bland studenterna minst lika stor som vanligt.

Föräldrar och syskon i mindre antal, max två personer per elev, hyllar sina nybakade studenter med sedvanliga skyltar.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Det har påverkat mig jättemycket med skolan eftersom vi inte kan vara närvarande. Det blir väldigt annorlunda att studera på datorn, särskilt på vårt program där det sociala är väldigt viktigt. Det blir inte samma sak via datorn. I vanliga fall gör vi lekar och utmaningar, som frågesporter, för att till exempel uppmärksamma något. Vi gjorde bland annat en frågesport på skolan för att belysa vad barnkonventionen är och vad den står för.

Nu har vi fått göra på andra sätt. Vi fick göra en handledarutbildning via datorn istället, det var lärorikt men jag tror att det hade varit bättre om vi hade fått testa med varandra i praktiska övningar istället. Det hade givit mer verklighetskänsla. Som tur var hade vi hunnit ha vår praktik innan corona.

På fredag kommer vi i vår klass springa ut, vi får ta med två personer. Det är en bra lösning, det känns bra att det blir ett avslut i alla fall, men det är trist att inte kunna vara med andra klasser i skolan. Men vi kan ju ses i sommar, utanför skolan.

Det är annorlunda när man tänker på framtiden nu, ingen vet ju när det här kommer ta slut eller hur det kommer ta slut. I yrket jag kommer ha måste man ju vara på plats, så jag måste ha koll på säkerhet och rutiner. Jag kollade just och jag har fått jobb på en förskola, så jag börjar jobba som vikarie redan nu i juni. Senare planerar jag att plugga vidare till socionom.

Många människor går runt och är rädda hela tiden, det påverkar mig också. Vissa kompisar kan jag inte träffa för att deras föräldrar är rädda eller för att de själva är rädda. När jag går ut och ser att folk har masker eller handskar, känns det lite overkligt. Obehagligt.

Jag är lite orolig men har inte så många i min omgivning som är i riskzonen utom de äldre. Jag är försiktig men kanske inte lika mycket som många andra är, jag har inte handskar eller munskydd, men vi har handsprit hemma.

Det kommer nog ta minst två år innan pandemin går över och många kommer nog vara rädda lång tid framöver. Det är lite läskigt att det är som det är, jag har yngre syskon och jag vill inte att något ska hända dem. Jag vet inte hur det kommer gå att söka jobb om de kommer vilja ta in nya personer eller om de kommer vara rädda för smitta.

Tillbaka till porträttkatalogen