Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Laboratorieteknikern Linnea Waldenfeldt jobbar på som vanligt under pandemin och upplever att patienterna ställer mer frågor och visar omsorg kring hennes arbetssituation.

Linnea Waldenfeldt tar ett venprov på dagens första patient.

En av åtgärderna för att minska smittspridning på labbet vid Gustavsbergs Vårdcentral är att man glesat ut utrymmet mellan de väntande patienterna.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

För oss är det vardag att använda skyddsutrustning och att arbeta med noggranna hygienrutiner, så mycket är som vanligt. Men det kommer nya direktiv ju mer kunskapen om viruset ökar. En sak som ändrats är att vi vanligtvis har många patienter som sitter i vårt lilla väntrum och väntar på provtagning och nu har vi arbetat fram nya rutiner för att undvika smittspridning.

För riskpatienter har vi infört tidsbokning, istället för vår vanliga drop in-mottagning, så att de inte behöver sitta i väntrummet utan kan vänta utanför på sin tid. Vi har ökat vårt samarbete med vårdcentralen och de har bland annat sköterskor i entrén, som kollar att ingen som kommer in har covidsymtom. Sköterskorna kommer också direkt till oss med patienters prov, som de har med sig hemifrån, för att ytterligare minska möten mellan människor på vårdcentralen.

Vi märker att det finns mycket oro och att många drar sig för att komma till oss så vi försöker vara flexibla, patienterna ska känna sig trygga. En annan sak som är ny är att vi nu har två rum för provtagning på Vårdcentralen, så när det behövs akutprover går vi till vårdcentralen och tar på skyddsutrustning och tar proverna där, istället för att patienten går från doktorn till oss och sedan tillbaka till doktorn. Allt för att minska risken för smittspridning.

Det här är både vårdcentralen och vi nöjda med och det har varit viktigt att vi gemensamt har kunnat hitta nya rutiner så snabbt. På ett sätt har den här perioden varit utvecklande, att man måste tänka utanför boxen både för vår och för patienternas skull, och att vi känner att det fungerar så bra.

Jag är inte särskilt orolig för min egen skull, det kan förstås vara att jag håller det lite ifrån mig, jag ska ju fortsätta vara i risksituationer i mitt arbete. I början när det var brist på skyddsutrustning i hela landet så resonerade jag att det var bättre att mina kollegor på sjukhus som jobbar direkt med covidpatienter skulle ha skydd än att jag hade det. Jag tänkte också att jag är ung och säkert skulle klara det om jag blev sjuk. Ju längre tiden går så oroar jag mig mer, jag är fortfarande inte rädd för egen del, men för mina anhöriga, de som är riskgrupp.

Det finns inte något sätt att stoppa viruset helt och håller, tror jag, däremot är alla förhållningsregler viktiga för att sakta ner smittspridningen. Jag har tillit till Folkhälsomyndigheten och det gäller att vi lyckas skydda våra riskgrupper. Jag hoppas förstås att ett vaccin kommer men jag tror att det kommer ta lång tid.

Vi vet inte om vi kommer kunna få någon semester i sommar och ingen semester har beviljats än. Nu börjar det krypa närmare och det blir nog väldigt besvärligt om vi inte får våra semestrar. Det är förstås en väldigt speciell situation nu, men återhämtning är jätteviktigt, särskilt i vården och särskilt när situationen är så pressad. Risken är att det blir andra konsekvenser om det inte blir någon återhämtning, samtidigt som man förstås ställer upp i kriser.

Patienterna visar väldigt mycket förståelse, de är tacksamma för det arbete vi gör till vardags och ännu mer nu. De små samtalen vi har under provtagningarna handlar mycket om corona nu, de flesta berättar om sin oro och att de har funderat på om de skulle komma hit.

Många berättar att det är första gången de har varit ute på flera veckor. De frågar om vår situation, om vi har skyddsutrustning och hur det är för oss. Det är ganska nytt, jag brukar inte få frågor kring om jag har en bra arbetsmiljö i vanliga fall. Det blir som en annan stämning och solidaritet, jag känner en större samhörighet med mina patienter.

 

Tillbaka till porträttkatalogen