Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Linn Hagström går i årskurs 1 ekonomi/juridik på YBC i Sickla. Nu när undervisningen sker på distans sitter hon oftast i sängen och gör sitt skolarbete.

Dagens gymnastiklektion innefattar bland annat armhävningar, som Linn Hagström gör framför datorn på sovrumsgolvet.

En ny accessoar, handspritflaskan, har fått ta plats i Linn Hagströms handväska sedan coronapandemin slog till.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Till en början trodde jag verkligen inte att det skulle bli så stort eller allvarligt som det är nu. Mest har det påverkat mig genom att jag inte går i skolan, jag har inte varit där på en månad nu. Jag har behövt ta mer eget ansvar, det har jag fått träna på eftersom det är så lätt att göra andra saker när man är hemma. Det går över förväntan men det är vissa saker som jag har väldigt lite motivation att göra, då är det lätt att hamna efter.

Skolan var väl förberedd och vi får bra instruktioner, så över lag fungerar det bra. Vi går helt enligt schema och har en timmes lunchrast. I början försökte jag laga mat varje dag men det har jag börjat tröttna på, det har mest blivit pasta varje dag. Jag brukar typ äta en macka till frukost och om jag inte är hungrig äter jag inte förrän jag slutar.

Det fungerar bra att vara ensam men jag blir väldigt, väldigt uttråkad. Såhär uttråkad har jag inte varit på jättelänge. Jag försöker åka till gymmet ibland och komma ut och träffa lite vänner så att man inte är helt isolerad. När jag är på gymmet är jag noga med att tvätta maskinerna och tvätta händerna efteråt. Det gör jag när jag varit ute också.

Vi kompisar umgås ungefär som vanligt, men mer sällan, och vi brukar kramas när vi ses. Det skulle kännas konstigt att inte kramas, vi gör ju alltid det när vi träffas. Jag tror inte riktigt att jag har insett allvaret.

Jag har inte oroat mig för att jag själv ska bli sjuk men farmor och farfar vill jag inte träffa eftersom de är i riskzonen. Det är lite jobbigt. Mina föräldrars jobb har inte påverkats så mycket av det här.

Jag trodde inte att jag skulle sakna skolan, först var det lite spännande att vi skulle plugga hemifrån, men nu saknar jag skolan. Det blev en stor omställning, fort. Jag har tänkt på hur det kommer se ut framåt, det känns som att viruset kommer finnas kvar väldigt länge men jag vet inte hur det kommer påverka mig. Bara att skolan nog kommer vara stängd fram till sommarlovet känns ganska konstigt.


Tillbaka till porträttkatalogen