Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Måns Lindgren är ungdomskonsulent i Värmdö kommun och arbetar bland annat som arbetsledare i Polarna.

Det är Valborsgkväll och Måns Lindgren och Polarna gör sig redo att jobba. I år är det kallt och gruppen har förberett sig med extra varma kläder.

Ikväll är det för kallt att cykla, men Polarnas cyklar står redo i väntan på varmare väder.

Hur har coronapandemin påverkat dig?

Mitt arbete har påverkats väldigt mycket. Jag behöver ha ett gediget smittskyddstänk, det har jag alltid, men nu måste vi verkligen stå på tå. Som Polare är vi ute och rör oss i samhället, ett av våra huvudsyften är att bygga nätverk, nu kan jag inte ha möten på samma sätt och jag måste hålla avstånd på ett annat sätt än jag gör normalt. Och avståndet påverkar relationerna.

Stundtals har jag känt en oro för att själv bli sjuk, hela mitt jobb går ju ut på att läsa folk, men man ser ju inte vem som är coronasjuk.

Det känns väldigt dubbelt att mycket av livet fortgår ungefär som vanligt. Många delar i det är positivt, Sveriges hantering känns rimlig och jag tycker att det är bra att den vilar på ansvarsprincipen. Jag tycker om vår grundinställning, men jag blir också lite orolig när en del har lite för mycket vardag och nästan glömmer bort det här med att hålla distansen till exempel. Det är vardag och ändå inte, ibland känns det som att det pågår två olika filmer samtidigt.

Vi jobbar väldigt förändrat. Vi har inte samma sociala kontakter fysiskt och håller den sociala distansen på två meter. Det blir påtagligt i vårt uppdrag, till exempel om en ungdom behöver skjuts hem, som vi vanligen självklart skulle göra, de körningarna gör vi inte längre. Händer det får vi rådda i vårt nätverk, bäst vi kan, för att hitta någon som kan hämta ungdomen. Vi lämnar ingen i sticket men vi gör inga körningar i vår bil längre. Det här gör ju unga, som behöver stöd, ännu mer utsatta. Det kan vara körigt att få fram en identitet på ungdomen så vi hamnar i att vi måste jobba ännu mer med individerna på plats för att vi ska kunna hitta någon som kan hämta ungdomen. Det är påtagligt att det är de allra sköraste som drabbas värst.

Vi har fått bli mer observatörer när vi annars skulle kliva in och agera, vi är lite mer bakbundna för att vi inte har förutsättningar. Vi har handskar men inga munskydd eller visir och vi har inte heller möjlighet att tvätta våra kläder på jobbet. Det är också en grej som gör att vi inte kan gå in alla situationer.

I den här situationen finns det så mycket oro i sig, vi vet ju inte vad som kommer hända, och för mig är det viktigt att ha ett positivt tänk och att omge mig med personer som också möter krisen med en positiv inställning. Samtidigt både vet och ser jag att personer som redan lever i riskmiljöer tenderar att hamna ännu mer i risk. Att redan utsatta grupper är ännu mer utsatta nu. Pandemin drar med sig mer problematik och jag märker att en del av de jag träffar har en ökande oro, som kan vara väldigt påtaglig.

Som ungdomskonsulent är mitt huvuduppdrag att arbeta förebyggande bland ungdomar från tretton till sexton år. I det åldersspannet finns det en hel del individer i kommunen, som är utsatta redan innan och som riskerar att må ännu sämre nu. Det kan också finnas ungdomar där man inte haft risker innan, men där föräldrar förlorar arbetet och kanske drabbas ekonomiskt. Vi märker att den sociala oron har ökat.

Bland ungdomar har jag sett att smittsyddstänket har varit nästan obefintlig, vi har stött på grupper där man dricker ur samma colaburk eller kramas och står lika nära varandra som vanligt. Det är först när vi börjar prata om det på deras nivå, som de kopplar ihop varningarna, som de förstås har hört, med sig själva.

Att gymnasieskolorna är stängda kan vara svårt för många, därför är det bra att till exempel VTG (Värmdö Tekniska Gymnasium) har börjat öppna upp lite grann på sina praktiska linjer så att ungdomarna, i mindre klasser, får komma till skolan och ha undervisning i sina hantverk. Det tror jag är positivt för många. Jag har också hört prat om matfrågan, för en del som inte är så resursstarka och där skolmaten är huvudmålet i vanliga fall, finns det en reell avsaknad av pengar till mat.

Jag tänker att alla människor påverkas på något sätt och jag är övertygad om att det här kommer finnas med oss på sikt. Det kommer sätta spår hos de som inte får ta farväl av och begrava sina döda, hos de som påverkas ekonomisk. Hos alla. Kanske kommer många människor, ung som gammal, bära en större social oro och frågor framåt: Kommer det hända igen? Gjorde jag vad jag kunde? Var det jag som smittade?

Hela situationen är en sorg och sorg är ju en känsla som kommer av förändrade livsmönster, och så är det nu för oss alla i hela världen. Vi måste förhålla oss till det.

Delar av det här kommer vi att behöva hantera framåt och vi i Polarna förbereder oss på frågor som: Kommer vi se en ökning av självmedicinering, ökning av substansbruk, ökad diskriminering, ökade klyftor i samhället? Det är också lätt att vi hamnar i vi och dom-tänk men nu, om någonsin, behöver vi förstå att vi alla lever i ett och samma spektrum, och göra allt för att inte hamna i en sådan polarisering.

Något som är positivt är att människor på många sätt kommer varandra närmare nu, vi ser exempel på att man är beredd att göra lite extra för sina medmänniskor. Jag tror att vi kommer vara ganska många som kommer hålla kvar det tänket framåt och fortsätta hjälpa varandra i vardagen. Det är lättare nu att se att den där lilla vänligheten jag gjorde får stor effekt i någon annans liv. En och annan människa, inklusive jag själv, har lärt sig att be om hjälp och att det är ok. Det finns människor runt omkring mig som är beredda att hjälpa mig med det jag behöver. Något jag inte skulle fråga om i ett normalläge, men som jag gör nu. Vi behöver bli och har blivit bättre på att se varandra utifrån solidaritet.


Tillbaka till porträttkatalogen