Min bild

Hur förändras livet och vardagen för Värmdöborna av coronakrisen? Fotograf Elisabeth Ubbe dokumenterar under våren ett stort antal Värmdöbor genom projektet Min bild. Syftet är att genom ett personporträtt samt kortintervjuer dokumentera och bevara människors bild av hur vårt lokalsamhälle svarade på krisen. Projektet kommer att bli en fotoutställning som kommer att sammanställas av initiativtagen Elisabeth Ubbe i samarbete med fotografen Niclas Hammarström.

Gymnasieläraren på G2, Pierre Erlandsson, saknar sina elever och det vardagliga i livet, som kompisar och att gå på Hammarbymatcher.

Att bedriva gymnasieundervisning på distans är utmanande och ibland undrar Pierre Erlandsson om någon egentligen lyssnar på honom.

Att lyssna på poddar är ett av Pierre Erlandsson sätt att hantera oron under pandemin.

Hur har coronapandemin på verkat dig?

Jobbmässigt har jag påverkats i allra högsta grad. I stort sett från en dag till en annan blev det så att jag inte får träffa mina elever och för mig är det en stor och viktig del av att vara lärare. Det känns jätteledsamt. Jag saknar både eleverna och mina kollegor. Många av mina elever är oroliga, de i trean är oroliga för hur de ska klara sig och kunna skaffa jobb. Andra har inte tillgång till wifi och många har jättesvårt att plugga på distans. En del av mina elever behöver verkligen skolmaten, de har det tufft och många har extrajobb som försvann. Nu kanske de inte har råd med mat. Hela den här situationen tär på psyket.

Som lärare måste jag försöka variera undervisningen extra mycket nu. Det blir mycket mer av det skriftliga vilket många elever tycker är jobbigt. Att ha undervisning digitalt och med kamera är också tufft för många. Alla elever vill inte synas på bild, det blir en integritetsgrej, som kan vara extra känsligt i tonåren. När man kommer till klassrummet har man ju fixat till sig, men nu när mångas liv hemma är upp och nervänt kommer man kanske inte ens upp ur sängen.

Jag har flera gånger tagit upp att rutiner är jätteviktigt, att gå upp som vanligt, duscha gå ett varv runt kvarteret, men jag tror inte att alla gör det. Någon gång har jag fått säga till en elev att ta på tröjan när vi har lektion.

I ett klassrum blir man mer anonym, att sitta framför en kamera när alla kan se en är svårt så jag försöker undvika det så mycket jag kan, men på prov och redovisningar måste jag ju ha kameran igång. Det är trist och jobbigt, men när jag inte ser dem blir det också jättemärkligt. Jag kan ha en genomgång framför min dator och ser bara små bokstäver, som markerar vilka som är uppkopplade, då undrar jag om någon egentligen lyssnar på mig.

Mötena med mina elever är viktiga för mig och jag tror att de betyder mycket för eleverna också. Jag tror att många saknar att läraren ser dem, jag kan ju se på kroppsspråket när de behöver hjälp och då kan jag gå fram utan att de säger till. Det funkar ju inte över datorn.
Alla i arbetsgruppen längtar tillbaka och efter att få börja undervisa på normalt sätt igen. Undervisningen tar också längre tid nu, jag kan inte förklara varför men det går inte snabbare att jobba digitalt.

För många elever är det svårt med distansundervisning, men för en del elever går det bra, det passar vissa bättre. Hur man har det hemma och vilka förutsättningar man har speglar också hur de klarar sig i den här situationen.

Även om det tekniska funkar och vi har blivit bättre på det så är det inget för mig. De personliga mötena är en superviktig förutsättning tycker jag. På något sätt tror jag att man kommer att värdesätta de personliga mötena mer efteråt, särskilt för ungdomar i den här åldern, femton till tjugo år. En stor del för många elever att klara skolan är de personliga mötena.

I förra veckan hade vi en digital mösspåtagning. Vi försökte göra den så pass lik den vanliga som möjligt. Vår biträdande rektor höll ett jättefint tal, alla lärare var inbjudna och eleverna var med digitalt. Nu pratar vi om hur vi ska kunna få till studentexamen för avgångs-klasserna. Jag hoppas och tror att det kommer gå bra för mina elever trots den här situationen. Att som lärare få sparka ut elever och se en kull springa ut glada och lyckliga, det är speciellt. Vi får se hur det blir i år.

Det är en overklighetskänsla över hela den här situationen. Att drömma, längta och planera är en del av livet, det behöver inte vara något speciellt, bara att längta till sommaren eller helgen, men nu är allt satt på paus. Jag tar en dag i taget och försöker att bara titta på nyheterna en gång per dag, ändå blir man nästan överväldigad av alla siffror.

Jag håller mig hemma, försöker promenera och lyssna på poddar. För min sambo, som jobbar inom flyget, blev det tvärnit, det är en oro för oss. Samhälle har varit stoppat så kort tid, ändå har det redan fått så stora effekter. Det är skrämmande. Jag har en dotter som är tjugofyra år och en son som är arton och jag undrar vad som ska hända med dem och alla andra som är unga.

Det är jobbigt att man inte får träffa sina nära och kära, jag blir orolig och längtar efter dem. Och jag saknar det vardagliga, mina kompisar och att gå på Hammarbymatcher.

En sak som jag verkligen hoppas ska fortsätta efteråt är att vi under krisen har riktat fokus på de som jobbar i äldrevård och sjukvård. Jag hoppas att det här ska höja deras status och att det ska synas i lönekuvertet sedan.

Jag tror att det här kommer ta längre tid än jag känslomässigt vill tro.

Tillbaka till porträttkatalogen